onsdag 8 oktober 2014

KAK2014!!!

Just när du trodde de närmsta 6månaderna bestod av mörker och dystra tankar kommer här ett glädjens budskap:
"Kung av Kungsan" 
- ett deluxe OL-sprintarrangemang i GBGs finaste kvarter
kommer hållas den 6 december!

och här kommer avlysningen: 
STAY AWAY!!!
 ..och börja ladda. Mer info kommer snart.

måndag 6 oktober 2014

Summer moved on (känsliga tittare varnas!)


Sirap i hela systemet. Va hände med sommarn? Där skulle slickas sår och kommas igen och tränas uta bara hlvete. Kanske såren tog för lång tid att läka? Så när den där alltid så fantastiska 5dagars veckan kom så var förberedelsen inte lika fantastisk och man trodde man kunde springa mot världselit på rutin. Det gick inte, det går inte, när ens lägsta nivå i löpning är just.. låg. Efter en rent ut sagt slitig 5dagars vecka med några få ljuspunkter (och då menar jag angående orienteringen - allt annat var underbart) var tanken att träna bra och möta SM-veckorna med nyvunnen energi. Började med att i ensam majestät provlöpa Euromeeting-banan i hällregn och åska. Jag kände mig som kingen och löpte av bara farten ett till pass på kvällen. Efteråt, övertrött sittandes på sängen, spillde jag en kopp skållhet te i knäet, rakt på könet, slet av mig löpartightsen men brännskadan var ett faktum, fick åka till akuten och genomlevde några helvetestimmar jag inte önskar någon. Hade ändå tur och fick det ”värre” såret på insidan av låret. Träningen blev inställd för en vecka framåt då det ej gick att löpa med/blöta ner såret.
ajfan
det närmsta jag kom Åreskutan
regnbågen förföljde oss i fjällen

Deppade nästan ihop då jag och Kristin skulle hänga i fjällvärlden och jag sett fram emot långpass-mania. Intalade mig dock att ”du får åka hit någon annan gång” och det ösregnade ändå konstant i Duved. Vi fikade och blev överjvliga på Pandemia expansion istället. Fick en liten piece of heaven sista kvällen när jag äntligen kunde springa med såret, solen kom fram och vi joggade en slinga från ett regnbågsfärgat Storulvån. Kom hem gladare i hågen och skulle precis dra iväg på VM-läger i Strömstad när jag upptäckte Borrelia-ringen på mitt ben. Hade haft en fästing på 5dagars men sen inte lagt märke till benet på ett tag (var väl rätt fokuserad på brännskadan helt enkelt) och fick sonika gå raka vägen till vårdcentralen. Genomförde sedan ett VM-läger med penicillin + PMS i kroppen = ingen superupplevelse, men lägret va fint och jag fick välta med kajak. Sen gick jag dock med järnkeps tills jag fick gå av penicillinkuren. Lagom till nästa VM-läger; i Skottland. På väg dit hann jag och finaste gänget gå på Wicked OCH Kate Bush i London. Hade jag kunnat stanna i en sång hade jag gjort det. Fet-turistade i 1,5 dygn och brände av ett legendariskt sprintintervallpass i Kensington gardens med Helena. Vi fortsatte sen till undersköna Edingburgh med där vi plockade upp Jossan, hann springa på lite hed och nästan råka få springa EUOCs Alc-O. På själva lägret var jag fortsatt opigg men lyckades iaf kräma ur mig en bra stafetträning där jag pallade att kämpa mot mjölksyran. Bra bra tänkte jag – vila på detta och sen kommer det släppa! Vilade och deppade över att rasse-sverige bekände färg på valdagen, men firade också att feministcrewet är 180 000 starka.
livets!!!
vi har varit på turné...
fin kontrollplock i skottland med något mindre ormbunkar
Pentland Hills

SM helgerna blev tyvärr en kamp mot syra i en terräng där man ska kunna flyta. Jag orienterade helt ok men det fanns ingen energi i kroppen, benen tog slut och jag såg mina medtävlare trycka ifrån upp på småknallar medan jag fick ta extra steg för att inte gå mig helt stum. Min stora favorittävling; SM medelfinal var en ren plåga, jag pallade att löpa på de 3 första kontrollerna, sen gick snöret. Så fort banan vände uppåt, och det va ändå en beskedlig stigning för oss göteborgare, fanns inget i benen. På varvningen skämdes jag nästan. Kände mig så otroligt långsam. Det värsta var att det inte kändes kul alls att orientera – tros fantastisk terräning och bra bana. Jag fick bara slita. På söndagens stafett var det plötsligt lite bättre. Jag hade fortfarande tufft i backarna men kunde omsätta syran på de längre sträckorna. Blev försiktigt positiv och började se fram emot värlsdcupsavslutningen. SM: GPS lång medel
(Stilstudie i nuvarande fys-läge. Foto: Lars Rönnols)
(Jag tog natttåget Köpenhamn-Basel till världscupen, för att på något sätt börja försöka på riktigt dra ner på flygresor, inte bara prata om det. Det hela gick utmärkt och jag kan rekommendera turen se DB.)
Och så i lördags så kände jag mig sååå pigg på uppvärmet att jag trodde på en ny vår. Sprintade iväg  med bra fokus på banans kluriga inledning. Tog det lugnt när jag var lite snett och stannande på nåt ställe för att ta rätt stigar och bara var helt grym. Sen kom långsträckan och kanske kanske kan jag ha varit väl optimistisk angående min form… Jag köttade över berget för att ta den övre vägen runt och få kontrollen uppifrån. När vägen börjar luta uppför känner jag hur benen bara stumnar. Jag står still (nä det gör jag inte men känslan var så). Blir otroligt trött nästan direkt och gör nybörjarmisstag; läser att jag är på den nedre vägen istället för den jag är på. Således förstår jag intet när delningen aldrig kommer, följer istället med vägen ända tills den börjar svänga tillbaka och förstår då mitt misstag. Rätar till det men alldeles försent och tiden har gått. Tyvärr har benen lackat totalt och nästkommande uppförsträcka känns fruktansvärd. Tappar attack-känslan jag sprang ut med. Orienterar hyggligt in i mål med är oerhört besviken på kroppen. Den duger inte. Jobbar hårt på att bara fokusera på loppets inledning som var mycket bra.

röd pil = där jag sprang, grön pil = där jag borde genat, gul pil = där jag plötsligt fick för mig att jag var

Jag är ändå pigg i övrigt och har inte gett upp sprinten som jag förstår blir teknisk. Tyvärr känns det redan från startpunkten dåligt trots det enorma publikstödet, jag kommer ut fel från början , känner mig trött, tittar i backen, svänger en gränd för tidigt och den bommen man absolut inte har råd med är redan i ryggsäcken, jag plågar mig, försöker hålla huvet uppe men efter varvningen vill jag bara gå hem. Jag kommer inte framåt, finns inget i benen. I mål känner jag mig typ sämst i världen, en skam för landslaget och vill helst gömma mig någonstans, strykas från resultatet, hellre diskvalificierad än så uppenbart långsam. 
att göra en fällkniv i Schweiz
Jag vet att det inte är hela världen, jag vet att det bara behövs distans och distans och fart. Och när man tittar på träningsbakgrunden är den inte optimal direkt. Men jag har brottats med detta i en hel karriär. Att inte ha benen när jag behöver dem. Orientera kan jag uppenbart. Kvalitén på den varierar klart med fysisk status men den är så mycket mer lätthanterlig för mig. Kroppen däremot framstår som en gåta. Den varierar med för många faktorer inblandade; träning, vila, mat, sömn, hormoner (yey!), stress. Och visst kan jag se samband (jag lovar - jag dokumenterar friskt) men lite för ofta förekommer avvikelser. Hoppas jag kan hitta nån röd tråd i vinter. Och visst finns det mer att träna uta bara hlvete på när det kommer till löpning. Är således inställd på ett hårt jobb framåt. Det finns nämligen inget roligare än att springa orientering när man bara kan springa orientering och inte ens behöver fundera på benen för de går av sig själva. Det skulle vara musikal dårå, men det blir dyrt och eventuellt träsmak i längden.
emellan landslagsuppdrag hänger jag och Kickan och tränar på att pluta avslappnat
!


tisdag 17 juni 2014

VM-reserv. På hemmaplan.

Inte så man skrattar ihjäl sig, och tyvärr ganska väntat. Det finns 3 platser att springa om and that's it.
Alla som ska representera Sverige på medeldistansen i damfinalen i Italien har internationella medaljer (TA, HJ, AB) och så även första reserven på plats (LE). Det har inte jag. Jag missunnar ingen deras plats men jag hade unnat mig en. Jag gjorde mitt bästa men det räckte inte. Kanske nån tycker "men varför satsa du bara på medeldistansen om den nu är svårast att komma med på?" svaret är jag tycker just den är så fantastiskt rolig att springa. Att det är roligt att orientera ÄR min drivkraft, den enda motivationen som funkar för mig på lång sikt. När jag sprang 5dagars i Italien 2009, som gick parallellt med JWOC, blev jag förälskad i terrängen. När vi va i Italien på läger i somras och sprang OL-intervaller hände nåt som aldrig hänt förut, insikten i att jag faktiskt hade kapacitet att ta en topplacering i ett VM i Italien på medeldistans landade i mig. Jag trodde på det. Jag tror på det fortfarande men möjligheten är numer låångt borta. Jag ska va ledsen ordentligt nu, det blev nödvändigt att skjuta upp det över Venla...

..för Venla var den raka motsatsen; en överpeppad skrattfest! I mig i alla fall. Jag gjorde jobbet mycket bättre än på Tiomila - när bommen kom stannade jag, läste in mig och sprang rätt. Och i övrigt var det väl ett godkänt mestadels solo-lopp. Jag kan bättre men det va ett fall framåt. Så också för hela laget. Silje sprang bra i återkomsten på 1a sträckan, hon kände sig dålig i kroppen - så jag ser fram emot när hon känner sig pigg då hon stämplade in bara 1.35 efter täten. Emma sprang enligt egen utsago ok men med nån liten bom. Anastacia gjorde en större bom i början av sista sträckan men sprang sedan som en furie. Så vi var inte direkt på vår högsta nivå denna kavel men lyckades ändå bli 14e lag (6e svenska lag) och bästa GBG-lag!
Övriga 2 SAIKlag i Venla och Jukolalaget löpte fint och höll dessutom ställningarna på discobåten hem när jag lackat ur. Bra jobbat!
SAIKs 3 super teams!
Henrik levererar på 1a!
Det som var mindre kul på Venla var prisutdelningen. Jag hade hunnit glömma hur illa det var då vi inte placerade oss högt förra året. En över timman lång utdragen process egentligen är mest en öppningsceremoni för den "riktiga" tävlingen, dvs den på natten, dvs den för männen. Överlämning av Jukolabudskapet som ska transporteras av förra årets vinnarlag genom natten. En manskör från Kuopio sjöng för oss (jag har inget mot musik tvärtom), en nyskriven sång om den maskulina finska jägaren som skulle fälla vargen/björnen/nåt och komma hem till sin väna jungfru. Ja asså jag vet knappt hur jag ska kommentera detta, det är som att jag hela tiden glömmer hur mycket konservativa krafter det finns inom denna ibland traditionstyngda idrott. Man skulle också kunna se det från den ljusa sidan; Jukola/Venla har utvecklingspotential!


På samma gång kan jag ju nämna att - om nån missat det -att det var jag som "förstörde stämningen" på orienteering memes fb-sida (kul skämt? ). OM själva var trevliga, många supportande men i trist nog bubblade det upp unket kvinno+homohat i kommentarsfältet. Jag hoppas denna i övrigt briljanta humorsida repar sig och fortsätter leverera OL-skämt på hög och låg nivå. Och att ni som tycker förstärkning av stereotyper och härskartekniker är roligt letar er till nåt annat mindre "politiskt korrekt"ställe -flashback är ett förslag.

måndag 26 maj 2014

nattågstankar

Låt mig se… var va vi. EOC-hemkomst, sjukdom, PMS, Tiomila-on-pills, ångest, keps-OL med nya ben, sprint-cups premiär med vind i seglen, Italien ankomst, medelträning med blodsmak, topptur i blöt gammal snö, billiga espressos, film- och kramkalas, formletandes, nervositetshanterandes, Andrea Dworkin, Beyonce-dansandes, medel-test på maskrosäng med total syra men jvlar-anamma-fokus, efter-målgångs-apati, lång-test med vad-kramp och sen fokus-kramp,VM-obesked,  hemfärd med borde-va-nöjd-men-är-inte-tillräcklig, ösregn, 30grader i skuggan, vardag med mentala brottningsmatcher och motivationsdipp, distans till havsbadspremiär, ”Luleå-blir-ju-ändå-kul-OL”, nattåg 5timmar mer än beräknat, sover värdelöst, ”centrum”sprint med ändå några SL-poäng, trött, SL medel utan varesig plan eller fokus på en hel bana, konfunderad, ”den-sämsta-medel-insatsen-i-modern-tid” en vecka efter 3e plats på VM-test, ”hej självdistansen hur mår du?” ”Jo tack –jobbar på det”.
Plan: läsa kartan på jaktstarten oavsett andra och stanna hemma nästa helg.
#epicfail
SL Jaktstart. Bra första 30 med bara minutbom på 3an. Lästa kartan och förstod den. Sen blev det mycket folk och ner mot 9an insåg jag fel-läsning. Stannade. Då stanna alla andra också =). Men jag lät dem löpa och vill få bukt på min OL igen. Tappade därför fint drag och blev själv resten av banan. Otaktisk? Ja som fn! Enligt plan? Jomenändå. Letar fortfarande form och motivation men är glad att återställt orienteringsglädjen.

Framåt. En valvaka på nattåg med oändlig skog utanför och om 2 veckor en världscuphelg i Norge. Har i slafen under mig en av de ljudligaste snarkofager jag någonsin mött. Om jag av en osannolik händelse skulle somna är det förvissad om att Feministerna kommer in i EU-parlamentet, men kommer en av dem även till få åka till Lavarone? Den som lever får se. 
läsa vs sola i Dolomiten

tisdag 29 april 2014

svar till Föreningen Tiomilakavlen

Eftersom jag inte orkar vänta till nästa Skogssport kommer ut så skriver jag här ett svar till Föreningen- Tiomilakavlen-genom-Christer-Nordström appropå dennes svar på Anna Ljungqvists mycket klartänkta insändare om att förändra, och i mitt tycke förbättra, 10milas damkavle.


Hej Föreningen Tiomilakavlen!

Ni skriver "Styrelsen för Föreningen Tiomilakavlen består av 12 personer varav en kvinna. Valberedningen bestående av en kvinna och en man, har som sin största utmaning att få med flera kvinnor i styrelsen vilket inte är helt lätt"  (min kursivering)

Detta är för det första ett icke-argument; "inte helt lätt" är en härskarteknik som använts av män i alla tider för att inte släppa in kvinnor i styrelser. Att det "inte är helt lätt" att hitta orienteringsdamer som vill sitta i tiomila föreningens styrelse år 2014 får mig att tro att denna utmaning inte tas på största allvar, vilket den borde göra. Så hur görs rekryteringen då? En annonsering via Rättviseförmedlingen borde vara prio ett om det nu är så himla svårt att få tag på damerna själva. Eller är det så att kandidater finns men imånga tackar nej? I så fall behöver Föreningen Tiomilakavlen fråga sig varför, se över sitt arbetssätt och sannolikt jobba med förändring, samt sätta upp ett krav på en styrelse som är 50/50. För det är ju den enda rimliga demokratiska representationen för folkfesten 10mila.

Vidare skriver ni "Föreningen Tiomilakavlen tillsatte 2012 en arbetsgrupp för att utvärdera de förslag om förändring om förändrad damkavle och ungdomskavle som inkommit till styrelsen. Arbetsgruppen tillfrågade ett flertal damlöpare om deras syn på arrangemanget och merparten var inte intresserade av att förändra damkavlen till att innehålla nattsträckor." (min kursivering)

Här undrar man ju genast;  Hur många frågade ni? Och vilka? Jag antar att min och Anette Öneruds egna enkätundersökning var ett av de förändringsförslag som inkommit 2012? Där vi samlat ihop runt hundra åsikter av damer med olika ambitionsnivå där större delen vill ha nattsträckor. Jag antar att ni inte var intresserade att ta med dessa damer i er undersökning.

Ni skriver "Det finns ingen herrkavle i 10mila utan tävlingen består av en ungdomskavle, en damkavle och 10MILAkavlen"

Här sätter ni fingret på själva problemet. Så länge den "riktiga" kavlen är den tillsynes könslösa 10MILAkavlen (suprise! 99% män!) så kommer aldrig damkavlen få i närheten av samma uppmärksamhet eller status. I mitt tycke saknar damkavlen de 2 faktorer som gör 10MILAkavlen spännande och intressant; nattsträckor och taktiken. Nattsträckor kräver ett högre orienteringskunnande och ger förutom en större utmaning, vilket både era och våra tillfrågade vill ha, möjligheter att utveckla o-tekniken hos damer på sikt. Det skulle bli en rejäl morot för damer att träna nattorientering, inte som idag mest något för de som satsar på natt-SM (ja nu generaliserar jag). Och för nästa generation tjejer skulle det bli ett helt naturligt inslag i vinterträningen. Och det här med taktiken, 10MILAkavlen är ju oftast en rysare inte bara under loppet utan även inför - Vem startar? Vem får långa natten? Vem tar gryningen? Och hur lägger man upp avslutningen i år när det är en kort sista sträcka? Damkavlen: de två bästa på näst sista och sista, en snabb säker löpare på mellansträckan, de som brukar starta på de två första. Samma lag varje år. Vill man istället ha en 10MILAkavle där könet inte är avgörande för hur mycket det pratas om dig i media/speakern/klubbstugan/socialamedier inför/under/efter tävlingen så behöver damkavlen förändras.
och som av en händelse lades detta upp under natten när  jag höll på att redigera min text...
Kanske finns svaret här mitt framför näsan; kanske borde alla damlag bojkotta damkavlen och ställa upp i 10MILAkavlen istället? När jag tänker på det så varför inte? Det blir ju precis den utmaning vi vill ha och  kanske är den enda rimliga lösningen när 11 män och en dam bestämmer om att förändra upplägget på 10MILAkavlen lite då och då ....men aldrig damkavlen.

Mitt förslag jag nu ska presentera till Föreningen Tiomilakavlen (varsågoda - ni slipper tankeprocessen!) samt resten av orienteringsvärlden baseras helt på de regler vi har för vissa distanser nämligen medel och sprint; tiden i skogen! Det finns ingen som helst anledning till att damerna skall löpa kortare tid i skogen på lång- natt- och stafettävlingar. Och tänk ni i Föreningen Tiomilakavlen skulle kunna gå i bräschen för denna utveckling! Förtydligande - så att alla - förstår: Låt oss få löpa 10 sträckor, där längden är anpassad så tiden blir samma som för herrarna, start en 30-60 minuter före/efter herrarna och därav målgång 30-60 minuter före/efter herrarna. Och ja - då är ju nattsträckor en självklarhet.

I Sävedalens AIK kommer vi damer i år igen springa både damkavlen med 4 lag och ställa upp med ett lag i 10MILAkavlen. Vi kan liksom inte få nog av utmaningar. Jag önskar att Föreningen Tiomilakavlen kände samma sak.

måndag 21 april 2014

Allt på ett kort

Innan världscupen i spanien hade jag nåt slags PMS härj och trodde bergis jag skulle bli sjuk. Åkte ner sliten till sommarvärme men blev än mer sänkt dagen innan långdistansen. La in mig på en dag av supervila, skippad model event+invigning och kände mig ändå löpbar på morgonen. Värmen och den brutala banläggningen fällde mig dock dagen efter. Jag orkade springa första långsträckan, såg sen Karro, släppte min egen OL och fattade ingenting. Resten av loppet va någon slags kamp mot kroppen och huvudet som fick hjärnsläpp var typ tredje sträcka. Gjorde bl a klassiker misstaget "jag springer rakt på för jag är så trött" mellan k2 och k3 ... alltid smart i kuperad terräng... NOT! Är dock nöjd att jag tog mig runt för att få en genomkörare och åtminstone en hum om hur kartan skulle tolkas på medeln. Vill passa på att skicka en eloge till banläggaren: så ska en klassisk bana se ut! Det va bara jag som inte pallade.GPS lång

Kände mig helt ok på lördagen och hade taktiken klar; skit i hur det känns i kroppen och bara försök förstå kartan+underskatta inte höjdkurvorna och gör det enkelt! Blev väldigt nöjd när jag såg runt-vägvalet till ettan och smackade in till kontrollen om jag hade löpt snitslad stig - sen var självförstroendet fixat för restrerande bana. Var lugn i huvudet, kollade extra där jag behövde och gav mig själv möjlighet att inte balla ur på slutet genom att ta det långa men mindre kuperade vägvalet till 9an. Bara taktiskt - insåg att jag förmodligen inte hade krafter till att ta den backen och fortfarande resonera nyktert. Hörde vi varvning att tiden var bra och fortsatte jobba med kartan. Gjorde en onödig sväng ut från k15 där jag följde sänkan ut iställlet för kompassen, men fattade det efter att fått klippa en extra höjd. Så lyfte blicken och höll ihop ändå in. Så trots en halvtaskig kropp räckte mitt för dagen fokus ända till min bästa världcupsplacering 4a! Hepp!GPS medel
glömde strumpor- köpte nya omatchande..
Nöjd och glad drog jag med laget via ett bad i medelhavet vidare till EM i Portugal. Mitt livs andra internationella mästerskap där min enda uppgift när EOC-veckan startade var att genomföra 2 medeldistanser på ett så fokuserat sätt som möjligt. Inte mycket aktivitet för en vecka kan man tycka men härligt att få fokusera på min favorit - medeln. Väldigt lyxigt med all tid att ladda, ta det lugnt, jogga och va översocial. I vanlig ordning blev jag svinnervös när kvalet närmade sig. Hade varit ute på modelevent och - som vanligt - tappat bort mig (det händer mig nästan bara på just model events..) och började noja över de svåra gröna buskagen i sandkanten. När själva kvaldagen kom var jag dock så lugn att jag inte ens den inte-så-väl-tilltagna-tiden förstart till start inkl toapaus vilket resulterade i en minuts försening gjorde mig särskilt upphetsad. Jag löpte iväg, orienterade som vanligt, tittade långt i den öppna skogen, plockade upp Bettina efter vägen, höll fokus och tappade blicken bara sista slingan. En liten sväng till varvning och på näst sista k annars ett bra lopp.
fina människor på finast belägna O-parkeringen?
Sen gick jag in i chill-mode igen tillsammans med medelspec.gänget.. Så vi bada och kolla film å så... lite final model event där jag åter ballade ur. Sprang helt snett till k2 över en flack höjd (ignorerade kompassen) och då jag trodde jag var rätt (inga skärmar ute) fortsatte jag att göra paralell misstaget tills jag stod i en jättesänka i den helöppna skogen och inte fattade något. Det kändes lite sådär då jag ändå ansåg terrängen väldigt enkel. Men ett antal år i denna bransch har lärt mig att det faktiskt funkar att "börja om", så jag joggade tillbaka till start efter att ha tagit ut en sannolik riktning. Sen gick det bättre och det jag fick med mig från mina samtliga 3 pass på den modelkartan var att lita lita lita på kompassen. Att "det jag ser känns ibland som att jag är fel men kompassen visar rätt således; fortsätt".

Medelfinalen stod för dörren. Min taktik var klar; inte underskatta, hålla fokus och kompass hela loppet oavsett hur tråkig/enkel orientering det än må vara. Eva skulle starta 2 minuter före, kändes bra med nån snällis före sig i spåret. Drog iväg och sprang stenhård kompass till k1, kom in bra i loppet och plockade 2-4 utan problem. Vek av stora stigen möjligen lite grovt ner mot 5an och kom för långt ner. När jag vände upp mot den satt den dock väääldigt högt upp (se gps-spåren från löparna kontra kontrollringens placering... hmm) jag fick den åtminstone med en mindre tidsförlust. Kämpade vidare och osäkerheter infann sig påminde jag mig "kompassen visar rätt" och när tröttheten infann sig påminde jag mig "den är irrelevant". Jag tog mig igenom loppet på ett bra sätt och gjorde någon slags spurtförsök ("vi såg inte ditt huvud bakifrån när du tagit sista och spurta in i mål" kommenterade svensk-klacken). Ja inte va mitt steg det snyggaste kanske, inte va det heller ett så stimulerande orienteringslopp men efter en halvtimmes väntan fick jag nypa mig i armen då Karro och Helena K meddelade slutresultatet. Jag hade nog inte tänkt mig att mitt första podiebesök på ett internationellt mästerskap skulle bli efter en s k "löparbana" men min inställning ville annorlunda och jag är väldigt glad att jag uppenbart har förmågan att plocka fram den när den behövs. GPS medelfinal
nöjdaste 5an nånsin?
På kvällen efter medel fick jag plötsligt ont i knäet. Det utvecklade sig i helt fel riktning. Jag sov typ 2 timmar på natten för att det gjorde så ont hela tiden. Dagen efter var jag trött och vi letade efter en förklaring - det bästa vi kunde få fram var att det troligen var ett stick/bett som gett en inflammation. Det blev sakta bättre mot tisdagskvällen och jag började förbereda mig för stafett som jag äntligen blivit uttagen att springa - och dessutom med väärsta gbg-laget; Lily-Mary-Beachy. Kl 5 på morgonen rann det dock ur mina händer då jag efter fortsatt knackig sömn vaknat med halsont. Jag blev väldigt ledsen men insåg att det inte fanns någon poäng i att deppa ner sig. Istället tänkte jag mycket på att det ändå var fint att Alva - som sov i sängen bredvid - skulle få en till chans på mästerskapet och uppenbarligen hade mer att ge. Nu sprack ju båda lagen på morgonen då Tove kasta in handduken. Det blev "mitt" andralag som fick skina och ett förstalag som var besvikna. Ett känslokaos på ett gärde där mycket mer än en rejäl förkylningströtthet skulle hanteras. Jag gladdes med några, jag led med några och försökte samtidigt hålla mig flytande. Det hade ju ändå varit bra fram tills halsen liksom... dock tog jag helt slut till kvällsaktiviteten och tur att Albin tog upp jämställdhetsfrågeställningar - annars hade jag somnat i huvudrätten. Hade önskat att få dansa ut EOC2014 men det blev läggdags vid 22.00. Hemresan va som ett liv med huvudet i en burk. Så vi släpper den och konstaterar att jag är redigt bra på medeldistans! Hepp!
Utan mina medtävlare och lagledare och familj hade det inte varit närheten av så kul att va på EM. Tack tilll er och låt ta en svängom nästa gång!

Organisationsmässigt lämnade EOC en hel del övrigt att önska - jag skriver under på samtliga punkter i debattinlägget från Eva Jurenikova. En får hoppas att arrangörerna reser sig, lär av sina misstag och framförallt vågar arrangera någongång igen.

Eftersom jag blev sjuk blev det inget Finspång för mig.. ledsamt då det tillhör favorit-skog men fick iaf gå en promenad med mor o far, träffa 2*lill-körvs + mormor och hänga med min bästis i Zinkens paradise på Påsk. Not bad!

tisdag 18 mars 2014

SM für alle?

Mina tankar angående förbundsmötets beslut om nya regler kring SM-deltagande:

Man får springa SM oavsett om man löpt andra nationella mästerskap – bra!

Men ... för att få göra det så krävs att löparen har svenskt medborgarskap eller är  folkbokförd i Sverige.
Att få svensk medborgarskap kan vara en krånglig och långdragen historia om man inte händelsevis kommer från ett annat skandinaviskt land. På samma sätt som öppenhet och mångfald bidrar i alla andra aspekter av samhället gäller det även orienteringen. Därför blir detta beslut både sorgligt och svårt att förstå.

Ett stort antal utländska löpare är i Sverige med sina svenska klubbar i kortare perioder; veckor till månader varje år. De gör det för att utveckla sin egen orientering och/eller jobba för sin klubb. De har kanske inte möjlighet att flytta hit permanent eller ens på halvårsbasis. Det är framförallt dessa som drabbas av ovan nämnda beslut. Dessa utländska löpare bidrar till svensk orientering även om de är i Sverige bara några veckor per år. Och jag tycker de bör välkomnas att springa SM.

Mest är jag nog förvånad då, efter att ha följt de senaste årens debatt i ämnet, jag bara naivt förutsatte att nästa votering skulle besluta om öppna mästerskap. Med all respekt, så undrar jag hur de som röstade tänker? Vad får dem att tycka att svenskt medborgarskap/folkbokföring är ett relevant krav? Vad får dem att tycka att sådana krav behövs alls? Klubbmästerskap i Sverige är för alla i klubben, disktriksmästerskap är för alla i klubben i distriktet, svenska mästerskap är för alla i distrikten i klubbarna i … nej just det. Inte alla.

Vad är man rädd för - att det ska skapas någon slags "mästerskapsturism"? Tro mig, så packat som tävlingsschemat är blir man snarare imponerad om nån överhuvudtaget orkar löpa fler än ett nationellt mästerskap. Vad vinner svensk orientering på ett sådant här beslut? I mitt tycke nada.

Att bli svensk mästare är nåt fint och bra och nåt att berätta för barnbarnen. Ännu mer om det var exempelvis Simone från OK Tisaren man slog.